östgöta correspondenten 23 nov 2006

Mikrovärld med humor och allvar

Två näst intill osynliga prickar på ett papper,
kan det vara konst?
Därom råder säkert vitt skilda meningar.

Mikael Karlsson: Teckningar
Galleri Alka, Konserthuset, Linköping Pågår till 14/1

Enligt min uppfattning måste bra konst
inkludera någon form av utmaning.
Kan man bara bekräfta att en bild är snyggt gjord,
avtar det närgångna intresset för den snabbt.

Men Mikael Karlssons små tecken och figurer utmanar och kommer att göra det också över tid.
Det här är verk som man inte blir färdig med.
Och just den egenheten brukar utgöra en kvalitativ omständighet i konstsammanhang.

Utställningen indikerar ett konstnärskap med ett ambitiöst anslag. Hos former, som vid en hastig blick
kan te sig intetsägande, har en inneboende om
än återhållen kraft gjorts synlig.
Formernas potential har frilagts och deras betydelse uppgraderats, så att de figurer och linjer det handlar om kan uppmärksammas både för vad de är
just för ögonblicket och det de skulle kunna vara
vid ett annat tillfälle.

En liten bild heter ”mormor och evigheten”.
Den består av ett antal röda, gula och blå prickar.
De bildar ett litet svirrande universum, där minne,
eko och närvaro existerar samtidigt.
Karlssons bilder kan inte avnjutas på avstånd.
De kräver att man närmar sig fysiskt och med en någorlunda fördomsfri hållning.
Humor och allvar blandas i hans minivärldar.
När (om) vår radar träffar deras,
uppstår ett givande möte.

Uppfinningsrikedom och klurighet, vid sidan av
skärpa och ett stillsamt mod karakteriserar
Mikael Karlssons bilder.

Även om den här typen av minimalistisk konst kräver
en del av betraktaren, har den sitt givna berättigande. Konstvärlden vore fattigare utan den.

Sievert Sjöberg